Den 15 Januari 2010 började bra men slutade i bedrövelse i familjen. På kvällen la jag min 2,5 åriga dotter att sova men efter två timmar vaknar hon upp. Hon är kokhet och mår verkligen inte bra. Precis som andra gånger när barnen har feber ger vi febernedsättande och vätska med mer men det är som det inte hjälper. Jag ringer morgonen efter till 1177 och berättar att dottern är helt utslagen men de uppmuntrar till att ge mer vatten (som inte gick att få i). Jag ringer flera gånger under dagen men fick samma svar. Till slut mot kvällen börjar hon bli blå om läpparna och kritvit runt om och fortfarande utslagen. Bestämmer att nu åker jag in trots att de inte gett ok.
Framme på akuten får vi vänta länge men när de väl kom och undersökte gick det fort. Efter provtagning kommer det in en hel hög personal och de jobbar fort och ser oroliga ut. Det visar sig att de tror att hon har hjärnhinneinflammation. Det visar sig dock dagen efter att hon har fått Akut lymfatiskt leukemi. Världen stannar. Ska vi förlora en av våra älskade döttrar? Det känns som någon drar ner en rullgardin och det blir alldeles svart. Vi frågar läkaren hur stor risk det är att hon dör och han svarar antingen lever hon över eller dör. Svårt veta.
Efter några dagar beslöt jag mig för att det här kommer gå bra och nu kämpar vi dag för dag. Ljusglimtarna var de dagar hon mådde bra, när vi kunde träffa våra andra barnen och när Barncancerfonden Norra, som stöttar drabbade familjer, kom och bjöd på fika och andra aktiviteter. Det gjorde livet, i en mycket svår situation, lite lättare.
Idag är det Barncancerdagen och jag är så oerhört tacksam för att personer skänkt pengar till Barncancerforskning så fler barn, inklusive vårt, fick möjlighet att leva. Tyvärr har inte alla barn den chansen. Det är fortfarande nödvändigt med gåvor för att utrota cancern.
Resan var tuff och inte önskvärd men jag har lärt mig oerhört mycket på vägen. Att leva min värsta mardröm gav mig en lärdom om att det är så viktigt att arbetsgivaren stöttar i en sådan situation. En annan är att göra det jag vill idag och inte vänta. Lev livet är mitt motto. Imorgon kan det vara för sent.
Hur du som arbetsgivare tar ditt ansvar och stöttar dina medarbetare i liknande svåra stunder kommer också påverka hur de kommer producera framåt. Har du tänkt på det?